jag får en pvk (nål i armen) körs ner till op när tiden är inne. Väl inne på salen är det många människor, räknade till 8 och då var inte kirurgerna inräknade. Jag blir informerad av narkosläkaren att när jag vaknar kommer det att sitta betydligt fler nålar och en kateter.  ( Tack och lov att nålarna sätts när jag "sover" för jag är väldigt nålrädd och svimmar lätt.)

dom sätter en syrgasmask framför näsan på mig och meddelar sedan att dom nu kommer att spruta in sömnmedel , jag minns att jag titta på den stora klockan framför mig .... den stod på 8.50  sen somnade jag , mitt nästa minne är att jag är på intensivvårdsavdelning kl. Är runt 15.30 och min man är där. :) 

Jag har en obeskrivlig huvudvärk och är jätte öm på vänster sida av huvudet och kan bara ligga på den högra sidan,  vilket inte alls var bekvämt längre då jag legat länge så. Operationen tog strax över 6 timmar och jag vaknar med 6 !!! Stycken nålar, en i vardera fot, en på var handrygg, en i armvecket och en i handleden. Det är slangar kopplade till nästan alla nålar och det är tur att jsg är orörlig för det hade inte gått äbdå :)

De första 4 timmarna efter operationen kollar dom mina pupiller samt att 

Jag kan klämma med båda händerna och lyfta båda benen, därefter var den "bara" en gång i timmen.  Ingen höjdare att få en ficklampa rakt i ögonen när man precis opererat huvudet. Jag låg på intensiven lite mer än 18 timmar och fick sedan komma upp till avdelningen igen. 

Precis när jag kommit upp på avd ska jag ner till röntgen och göra en MR.  Det var ren och skär smärta de 20minutrarna jag låg i kameran. (Alla som gjort en MR vet hur trång och stilla man måste ligga.)  Att behöva ligga på bakhuvudet där dom öppnat mitt skallben var ingen höjdare och tårarna nära. Resten utav torsdagen försöker jag sova men det är svårt dels pga smärta i huvudet samt att min högra höft vid detta laget också ömade pga att jag legat på den sidan de senaste timmarna.

min man har nu åkt hem till våran dotter och till vardagen som är viktig att hålla fast vid. Som tur är har jag en moster som bor i Göteborg och kommer och hälsar på mig varje dag. Även om jag inte kanske är mycket till sällskap varje dag så kommer hon ändå och håller mig sällskap och 

läser dagstidningen för mig.

På fredagen är jag så pass pigg att jag är uppe och går hela dagen och jag mår bra :)

Läkaren kommer in till mig och kollar till mig, han berättar att allt gått precis som han ville och att det var "enklare" än förväntat.  Detta är ju fantastiskt! Det han fortfarande inte vill svara på är vilken grad tumören är utan det får vi invänta patologen svar av vävnaden. Läkarna har trott hela tiden baserat på röntgenbilderna att det är en grad 2 eller 3. Eftersom bilderna är tagna utan kontrast är det svårt att se om de läcker och därmed ökar graderna. Men dom pratar mer som om jag har en grad 3. Detta betyder att det är en mer aggressiv och snabbväxande tumör, nästa steg i tumören är grad 4 vilket brukar lämna en prognos på 18 månader. Men grad 3 är självklart bättre och läkarna säger sig kunna kontrollera dessa i bra utsträckning :)

Men som jag gjort det senaste är att jag får invänta svar som ska komma i början av oktober. Återigen denna ovisshet :(

när jag vaknar på lördagen har jag ett bakslag och svimmar..... fortsättning följer