Jag sitter på övervåningen vid datorn , prinsessan sover och min man är och spelar tennis när det ringer på dörren. Jag går ner för att öppna och precis när jag öppnar är det som att någon bara drar undan mattan för mig. Utanför dörren står Tack och lov en vuxen människa som jag känner för hela min värd bara går runt och jag kan inte alls få stopp på den eller få nån rätsida på hallen. Jag känner efter en kort stund att hela min högra sida tappar sin kraft och jag meddelar min vän utanför att något är hemskt fel. Hon kommer in och jag ber henne kolla om mitt ansikte också tappat kontrollen på höger sida men det har den inte.

Vid detta laget måste hon ta emot mig för jag klarar inte av att stå upp längre, hon sätter mig på golvet i hallen samtidigt som vi ringer 1177. Många kanske här undrar varför jag inte ringde 112 ??  Lätt att vara efterklok!  Jag visste dock att det inte var någon stroke och därmed inte urakut. 

När min man kom hem blev han chockad då han såg ambulansen på gården. Jag var ju klar i huvudet så jag kunde ju förklara själv för honom vad som hänt.

ambulans personalen ville att jag skulle följa med in till akuten. Trots att jag mådde bra och inte längre kände mig i behov av hjälp så fanns det ändå något hos mig som ville veta mer. 

Väl framme på akuten tas de vanliga proverna och allt visar tip top förutom järn värdet som kan förklaras av graviditeten. 

de andra undersökningarna var också helt normala förutom en liten svaghet i höger sida. Läkaren och jag hade samma misstankar... stress! Detta var något jag visste och var rädd för, tyvärr lyssnar man aldrig på kroppens "små" signaler. Det senaste 1,5 åren i mitt liv har haft en  orimlig börda för en person ( fördjupning på detta finns inte plats för, ni får ta mitt ord) och jag visste att detta var oundvikligt.

när jag åkte hem den natten lovade jag mig själv att vara rädd om mig och att säga nej oftare.

dagen efter var även min man hemma (han insisterade) för att ta hand om mig. Vi valde att passa på att utnyttja ett presentkort vi hade på spa. Vi åkte dit och fick massage och skulle sedan kliva ner i jacuzzin när jag känner hur ett "anfall" är på väg. Rummet snurrar och det börjar krypa i högra benet.  Jag påkallar min mans uppmärksamhet och tvingas sen sätta mig på golvet så jag inte längre kan stå, spasmer kommer i högra benet precis som igår. Detta anfall är både kortare och betydligt Lindrigare än gårdagens. Men tyvärr kommer jag inte ifrån det oundvikliga ... något är fel, detta är inte längre stressrelatetat!  Det blir ytterligare en tur med ambulans in till akuten.

På akuten ligger jag från 15.30 till 00.30 inget sker under denna tiden.  jag får wtt nytt anfall vid 21. Kl 00.30 kommer jag upp på avdelningen neurologi, jag får då ett nytt anfall. Anfallen är numer lindriga och i stort sett endast lokaliserade till höger ben.

på torsdagen träffar jag på morgonen en neurolog han upplevs som brinnande för sitt yrke och bekymrad av mina symtom.

han är lite inne på något om ärftlig migrän som kan orsaka ensidiga kramper. Han vill att det ska tas ett kromosomprov,  en MR och ev ett lumbalpunktion. Inget av detta görs! Röntgen vägrar pga att jag är gravid, vilket inte finns stöd för. Mina anfall/kramper kommer nu ofta är det är ca 1 gång i timmen.

på fredag morgon får jag reda på att jag kommer att transporteras till sahlgrenska under dagen. Innan avfärd görs en EEG. 

Strax efter lunch åker jag med ambulans 2 timmar till Göteborg. ....fortsättning följer